Två konferenser senare

De senaste veckorna i mitt liv har gått i ett huj, därav min frånvaro på bloggen. Och för att jag har tröttnat lite igen kanske, mitt bloggande verkar vara på upphällningen - hur ska man ha tiden att blogga duktigt samtidigt som man jobbar heltid och försöker ha ett socialt liv? Tell me.

Idag är det valborg och då blir det middag och vin med en kompis och vet ni, jag är så jäkla hångelsugen! DET var längesedan.

Min kollega ang det faktumet att jag inte har någon jag vill hångla med; "Nä men ta ngn bra. Du är ju smart och snygg så du kan nog t.o.m få välja".

Nog. T.o.m.

Herregud!

I feel fat today

Undrar vad det egentligen är jag känner... Jag känner mig trött, lat och hopplös. Fet. Slapp och patetisk. Som någon som inte tar tag i sitt liv, kastar ut det gamla och bjuder in det nya. Jag orkar inte, jag vill inte, det är hopplöst och tjänar ingenting till. På något sätt har jag bestämt mig att lycka inte kommer att gälla mig. För alla andra lär det ordna sig på något sätt, men för mig icke- jag ser helt enkelt inte hur.

Dåligt samvete

Lägg ned. Det är inte din sak att se till att människorna i din närhet och din perferi inte blir sårade av något du gör, säger eller inte gör/säger. Alla har ansvar för sitt eget liv, kom ihåg det när det dåliga samvetet gör sig påminnt.

birthday.se is the shit!

Nu vet jag hur gammal gubben i mitt senaste inlägg är, tack vare ett tips jag fick inne på Mathildas sida ang http://www.birthday.se/ - jag hade totalt missat denna -tack för det. Han är född -66, fyller alltså 43 år i slutet av detta år. Är det pappavarning på en kille som är 13 år äldre än en själv? Det borde ju inte vara det rent logiskt eller jo visst fan 13åringar kan juh få barn...

Hur gammal är för gammalt?

Jag har en heting på mitt våningsplan på jobbet. En heting som jag var säker på kanske var homosexuell i början, han är fit och har nicea kläder och är väldigt uttrycksfull - han hörs kan man säga och han är sjukt rolig. Han har också den där blicken som får det att suga till i magen och som får mig ur balans.

Nu har jag lyckats snappa upp att han har två kids och är skild. Om han har en ny donna förtäljer dock inte storyn. Hans ålder har gäckat mig, han har vältränad kropp men gråaktigt hår, en av sönerna är födda -98 (dont ask me how I know!). Jag har gissat att han är mellan 35 och 45, med lutning åt 40+ hållet.

Män med barn har aldrig varit aktuellt för mig, varför känns det inte längre som ett självklart hinder? Och hur gammalt är för gammalt, för gammalt för er?

Stå på mig!

Jag vill alltså inte att ni ska stå på mig - sådana böjelser har jag inte (ännu.. hehe). Jag var hos min terapeut igår och det jag främst skulle ta med mig därifrån är att lita på mina egna känslor, att inte suga åt mig all feedback/kritik och ta det som sanningsenligt, att sålla i allt som händer runt omkring mig.

Skitlarvigt exempel men ändå; en kollega till mig kunde knappt prata för att han hade så torra läppar. Han hade varit i fjällen med sin fru och sina barn. Men att använda lypsyl var han för macho för... På lunchen är jag på apoteket och ser då en försvarets hudsalva tub för 17 kronor, så macho ett lypsyl kan bli tänker jag och köper detta och ger till min kollega.

När mitt ex för höra det här så blir det en stor grej men gud du är så naiv, nu kommer han tro att du är kär i honom osv. -Men herregud han är gift och har barn! -Det spelar ingen roll. -Jo för mig gör det det. Och dessutom är jag inte intresserad, jag ville bara vara snäll. Men hans ord sätter sig iallafall och gör börjar tvivla på mitt beteende. Jag kanske inte har koll på de sociala reglerna, jag vill inte att alla ska tro att jag går omkring och flörtar med allt och alla.

Att jag köpte blommor till en kvinnlig kollega dagarna efter har mitt ex däremot inte så mycket att säga om. Ska det vara så här? Jag vill kunna följa mina impulser utan att behöva tänka på hur folk kan uppfatta mitt beteende, det är ju det som gör mig till den jag är.

Jag tror att din hund gillar mig, undrar varför?

-Tänk inte på det, hon gillar nämligen ALLA människor.

Istället för vardaglig tristess

sätter jag mig gärna i kniviga, jobbiga och pinsamma situationer som egentligen bara gör livet svårare att leva för mig. Varför kan jag aldrig tänka efter före? Eller jo det gör jag ju (tänker alltså) men före verkar det alltid som en bättre idé än efter.

Singel jo men visst

Jag var precis inne en sväng på Match.com, en sida jag dejtade genom för några år sedan. Jag scrollar igenom profilerna och ser till min förvåning och kanske uppgivenhet att två av personerna jag var på dejt med fortfarande finns kvar - efter ca 4 år! Vem vet vad de har gjort emellan men hur som tar det emot attt bli en av dem som återvänder till singelträsket våndor med flirtande och dissande hit och dit. Jag är inte riktigt så desperat.

Jag längtar bara efter någon som får mig att känna. Något.

Tom fucking glassgubben har ngn!

Jaha nu har tom GB-glassgubben skaffat sig en fru, fy farao.

Jag har spenderat denna soliga kväll på Medis tillsammans med ett ex. Vi var ett par för mer än tio år sedan och ses typ en gång per år - ändå är det lika nice och naturligt att träffa honom. Han har en ny brud, en kompis ex, känsligt det där. Jag har ändrats sedan sist, han också men på något sätt känns vi ändå bunda till varandra på ett bra och okomplicerat sätt.

Jag har en nice fylla som ska gå och lägga sig snart (inte en jävel svarar i tfn när jag ringer eller så är ingen intresserad av att fortsätta kvällen - med mig.)

Halv åtta hos mig

Jag vet inte vad som fascinerar mest; att lära känna människorna bakom maten, att få tips på rätter eller kanske är det det sociala samspel som varje kväll utspelar sig i Fyrans program som lockar. Som den här veckan: en naturist som gillar gamla dukar och en kurator som är fast i Uppsalas studentliv ska samsas med en boxande säljartyp och en lustigkurrig gubbe med Swing som efternamn.

Det jag vet är att jag är fast och det har inget med Helge Skoogs töntiga kommentarer att göra.

En äldre man

Jag har lovat mig själv en sak. Att sluta bli intresserad av små pojkar och istället falla för en man nästa gång. Pröva att vara med någon som utmanar mig och inte hela tiden ger efter, någon med en stark egen identitet och vilja. Jag säger inte att män har detta automatiskt, jag säger bara att det är onödigt att falla för pojkar/män som inte är klara med sig själv, som söker en mamma eller whatever de nu söker.

So bring them on!