Jag var precis inne en sväng på Match.com, en sida jag dejtade genom för några år sedan. Jag scrollar igenom profilerna och ser till min förvåning och kanske uppgivenhet att två av personerna jag var på dejt med fortfarande finns kvar - efter ca 4 år! Vem vet vad de har gjort emellan men hur som tar det emot attt bli en av dem som återvänder till singelträsket våndor med flirtande och dissande hit och dit. Jag är inte riktigt så desperat.
Jag längtar bara efter någon som får mig att känna. Något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Uäck vad obehagligt mycket jag känner igen mig i det där. Just att få känna. Det är så himla svårt, nästan omöjligt.
SvaraRaderaIt is och ju mer man vill det desto mer omöjligt känns det:(
SvaraRaderaJa eller någon som kan få allt det där vardagliga att bli lite mindre trist skulle funka för mig.
SvaraRaderaJag var inne på Mötesplatsen för 2 år sen, på en testmånad (o blev avskräckt). Var inne igen för ett tag sen bara för att "kolla runt"... och kunde notera samma sak som du! Där var "den och den" o alla hade samma profilbilder som då. Sjukt.
SvaraRaderaMen det bekräftar bara vad jag tror e risken med nätdejting, dvs att det blir som en grej att springa på dejter o hela tiden tror man att man skall hitta nån "bättre", så till slut letar man bara fel på de man träffar.
Så sitter de där, i en ruta på en dejtingsajt och bara dissar en massa folk istället.
Men det é ju bara min förutfattade mening, men det verkar som om det i många fall är så.
Yoline: Ja så är det precis. Vi är livrädda för vardagligt tristess. Puss
SvaraRaderaSmurfan: Ja så var det faktiskt att det blev lite av ett beroende att vara inne och leta efter ngn bättre o bättre hela tiden. Därför jag drar mig för det igen.